Tjänster

Hår är av flera olika skäl en idealisk vävnad att analysera för att kontrollera sin näringsstatus och eventuella tungmetallsbelastning. Att ta ett hårprov är skonsamt. Det är enkelt att utföra. Det är dessutom lätt att förvara provet och att transportera det. Alla de viktiga näringsämnena och toxiska elementen ackumuleras i håret.

Hår har visat sig vara särskilt lämpligt att använda för att undersöka miljöns påverkan på människan, både på global, regional och lokal nivå.

Att analysera den näringsmässiga statusen genom en hårmineralanalys har många fördelar jämfört med analyser av andra vävnader, eftersom den visar graden av mineralretention i kroppen. Att testa metaller i urinen mäter endast hur mycket mineraler som utsöndras. Blodet visar vilka mineraler som för tillfället absorberas och cirkulerar innan de utsöndras och/eller avskiljs i lagringsdepåer. Blod- och urinprov visar mineralstatusen i kroppen endast vid en viss tidpunkt. Mineralkoncentrationer som återfinns i håret däremot, representerar intag eller exponering som pågått länge, vilket gör hårmineralanalysen användbar för näringsmässiga och epidemiologiska studier.

I dagens samhälle är näringsbristsjukdomar som skörbjugg och beriberi ovanliga. övernäring och näringsobalans är däremot stora problem.

Så samverkar till exempel kalcium och magnesium vid många av kroppens funktioner. Bara magnesium ansvarar för funktionen hos hundratals enzymer. Men den normala enzymaktiviteten kan störas, inte bara av en brist på magnesium utan även om den normala interaktionen mellan kalcium och magnesium gått förlorad. En person kan ha tillräckliga mängder magnesium, men om kalciumnivån är för hög uppstår en relativ magnesiumbrist som kan ge en störd funktion och till slut ett försämrat hälsotillstånd.

Man kan inte bara se brister och överskott i en hårmineralanalys, utan även de många inbördes relationerna mellan ämnen kan överblickas och tydas genom ett enda hårprov.

För tillfället är hårmineralanalys det mest ekonomiska och användbara verktyget för att undersöka och utvärdera näringsmässiga inbördes förhållanden hos enskilda individer såväl som hos hela befolkningsgrupper. Uppföljande tester hjälper också till att bedöma förbättringar i den näringsmässiga statusen efter att man tagit tillskott eller efter förändringar i kost och livsstil.